Landet där alla sevärdheter gått under jorden.

I de flesta andra länder är sevärdheter ofta höga och strävar upp mot himlen, som kyrktorn som vill imponera på Gud, berg som skjuter upp mot skyarna, eller höga torn från vilka man får en överblick över land och stad. 

Var är sevärdheterna?

I Moldova finns inga imponerande kyrktorn, inga berg att skriva hem, och inte ett enda utsiktstorn (så vitt jag vet). Sevärdheterna här rör sig i en annan riktning, neråt. Varför det är så undandrar sig min bedömning, men att det är så är helt klart. 

I princip finns det två sorters sevärdheter i Moldova, underjordiska kloster och vinkällare. Och då pratar vi om rejäla vinkällare, inte några vanliga slottskällare där vinet får dela plats med adelns undanställda tortyrredskap och mögliga syltburkar. Nej, här finns faktiskt världens största vinkällare. Ja, källare är väl kanske fel ord eftersom det ger associationer till smärre utrymmen under olika typer av fastigheter. Här är det snarare milslånga tunnlar det handlar om. Cricovas vinkällare är cirka 120 kilometer långa, varav ungefär hälften lär var fullt med vin. Och Cricova är inte värst, Milestii Mici har 200 kilometer tunnlar!

Typiskt hus.

Nåväl, vi beslutar oss för att besöka vinkällarna i Cricova, några mil norr om huvudstaden. I likhet med alla vägar i landet så är huvudvägen norrut full av hål och ojämnheter, och om man ger sig in i mindre samhällen är det snarare så att hålen och ojämnheterna omges av små bitar med väg. Men när man svänger av mot Cricova möts man av en väg som är alldeles slät och felfri. För säkerhets skull har man satt upp en skylt med fordonstrafik förbjuden också, men sådana skyltar har endast outgrundliga symboliska innebörder i länder som Moldova. 

I berget till höger ligger det underjordiska klostret, men munken tyckte inte att vi skulle ta kort där inne. 

Det är tydligt att det här är den plats där utländska turister skall ges en bild av landet. Vi lyckas få en plats på en visning några timmar längre fram och besöker under tiden det mest kända underjordiska klostret, i Orheiul Vecchi. Det är mycket vackert beläget, och trots att det skulle vara stängt på måndagar kommer man i alla fall ner i en underjordisk sal där en skäggig munk sitter och ser till att inga lättklädda kvinnor kommer ner utan att vira in sig i diverse filtar. Det ser ut ungefär som man kan vänta sig i ett underjordiskt kloster, men utsikten över dalen är fin och munken ser ut som om han suttit här i femtio år ungefär, fast det var inte förrän 1996 som klostret togs i bruk igen. 

Flaskor, flaskor och flaskor. Vrides ett kvarts varv då och då. 

När vi kommer tillbaka till Cricova är det snart dags för vår visning. Man kör fram ett turisttåg av den typ som brukar åka runt i alla orter med turistiska ambitioner, och som turister av någon outgrundlig anledning ofta åker omkring med. Här finns dock inte så mycket val, även om man faktiskt kan få ta med sin egen bil i underjorden i stället. 

När vi stannar vid den första stationen, Champagneflaskevändningsstället, ställer sig en engelsk dam som vi redan lagt märke till på grund av hennes, även efter engelska förhållanden, mycket bristfälliga klädsmak. Nu ställer sig denna dam upp och börjar skälla på den stackars guiden för att man inte i förväg talat om att det är så kallt under jorden. För att ytterligare understryka sina synpunkter hävdar hon att hon är läkare (eller hon säger ju doctor, så hon kan ju faktiskt vara doktor i vad som helst). Nu är ju frågan hur intelligent det är att inte förstå att det är kallt i underjorden (om man nu inte är doktor i teologi förstås, och tror sig komma närmare helvetets eldar). Guiden ser ut som om hon helst skulle vilja dänga en tompava i huvudet på tanten. 

Doctor Cold.

Vi får i alla fall se flaskor, flaskor, vinfat, vinfat och åter flaskor. Faktum är att det finns så otroligt mycket flaskor och vinfat här i den moldovanska underjorden att man undrar hur man någonsin skall lyckas sälja så mycket vin till den värld där just moldovanska viner inte direkt hör till bästsäljarna. Fast man har ett ganska bra rykte i Östeuropa där det mesta hamnar. 

Tåget tar oss runt till flera ställen, och flaskorna ser lite olika ut. Guiden undviker Doktor Cold och vi ser till att se väldigt intresserade ut (och låtsas att vi inte fryser) så att hon inte skall bli ledsen. Till sist kommer vi till en pampig underjordisk byggnad (om nu byggnad är rätt ord, min underjordsterminologi är bristfällig) där det finns diverse samlingar med vinflaskor. Här har diverse lokala höjdare, och oligarker från Ryssland och Ukraina värdefulla vinsamlingar. Här finns också Hermann Görings vinsamling som Röda Armén otroligt nog lyckades transportera hit utan att dricka ur när man tagit den som krigsbyte. 

Några av Görings flaskor som man tyvärr låtit ligga tills de förmodligen blivit odrickbara.

Här har både Putin och Jurij Gagarin suttit och kolkat i sig vin. Den sistnämnde lär inte ha fått nog förrän efter två dygn. Och Putin lär ha tillbringat sin femtioårsdag här nere. Här finns i alla fall mycket ståndsmässiga provningsrum i olika stilar. De flesta som är med på visningen har också bokat vinprovningar här nere, medan vi som inte gjort det får söka oss ut till fots, lyckligtvis bara ett par hundra meter i de vindlande gångarna. 

Underjordisk party- och vinprovningssal.

Vi kommer ut i den trettiogradiga värmen igen. Nu har vi i princip avverkat detta lands sevärdheter, så nästa dag blir det dags att besöka en sevärdhet som är en sevärdhet eftersom det är ett land som inte finns. Mer om detta inom kort!

På jakt efter Moldovas själ (och sevärdheter)

Stefan cel Mare-gatan (förstås)

Vi anländer på Chisinaus internationella flygplats en varm söndagsmorgon i juli och kastar oss med en hyrd bil ut i den moldovanska trafiken. Med en viss vana att köra i den stundtals röriga trafiken i grannlandet Ukraina är det ändå inte helt lätt att flyta in i den moldovanska trafikrytmen. Nu tycks det inte bara vara vi som har svårt att koordinera våra rörelser med en omkringströmmande kaotiska trafiken. Under våra fyra dagar i Moldova hinner vi passera minst fem nyligen inträffade trafikolyckor, varav minst en riktigt allvarlig. Inte helt förvånad blir jag heller då jag någon vecka efter hemkomsten läser att en buss kört av vägen och tio dött och trettio hamnat på sjukhus.

Vi tar oss i alla fall välbehållna in i Chisinaus centrum. Det känns inte som om man befinner sig i en huvudstad, snarare en sömnig landsortsstad någonstans där inte många turister passerar. Mest liv är det runt marknadskvarteren där man kan köpa samma kinesisk massproducerade varor som på de flesta marknader runt om i vår globaliserade värld. Här finns några fina parker, en och annan monumental byggnad men inte mycket som är att betrakta som riktiga sevärdheter. En del moderna köpcentra finns runt om i staden, det största av dessa bär det vitsiga namnet MallDova. Men de stora sevärdheterna i landet finns utanför staden, nämligen världens längsta vinkällare, och ett underjordiskt kloster. Av någon anledning tycks alltså alla sevärdheter vara belägna under markytan. Vi sätter oss att fundera över hur det kan komma sig över ett glas av det lokala Chisinau-ölet.

Ännu ett shoppingcenter i europas fattigaste land.

Och den där coola maskeradkungen på pengarna då? Jo, Stefan cel Mare betyder helt enkelt Stefan den store på det lokala tungomålet. Han härskade 1457-1504 och lyckades med den hyfsade prestationen att vinna 34 av de 36 slag han deltog i. Han besegrade såväl turkar, ungrare, polacker och tatarer och gjorde Moldavien till något att räkna med. Han var dessutom en djupt troende man som grundade ett stort antal kloster och kyrkor. När han var på lite mindre andligt humör ägnade han sig såväl åt sin fru som var en litauisk prinsessa,  men även åt att göra ett tjugotal andra kvinnor med barn. För övrigt var han kusin med Vlad III Dracula som gett upphov till Draculalegenderna (en man som kanske inte drack blod men väl hade som favoritsysselsättning att trä upp folk på pålar).
Alla dessa prestationer har lett till att Stefan dyrkas som landets viktigaste historiska person (kan även bero på att det inte finns så många andra kända moldaver). I varje stad finns gator och torg med hans namn, såväl i Moldova som i den angränsande provinsen Moldavien i Rumänien, och hans karaktäristiska drag, finns förutom på sedlarna även att se som skulptuer på de viktigaste torgen (och visst är han roligare än Lenin som tyvärr lever kvar alltför mycket i Ukraina (liksom i Transnistrien, men mer om detta "land" en annan dag)).

Vanligt transportmedel på landet

Mer om de sevärdheter som faktiskt finns en annan dag. I väntan på detta kan jag varmt rekommendera denna lilla tragikomiska film som nog säger en hel del om landet ifråga:

Hur kul kan det vara i Moldova egentligen?

Leksakspengar, tänker du kanske när du ser dessa sedlar. Jämfört med våra svenska sedlar som ju föreställer diverse artister, kulturpersonligheter och gamla kungar är det förvisso lite ensidigt att bara ha en och samma snubbe på alla valörer. Att snubben i fråga heter Stefan Cel Mare vilket ju låter som någon italiensk smörsångare från femtiotalet, och ser ut som någon som klätt ut sig till sagokung gör ju inte saken bättre. 

Men så här ser pengarna ut i det land som oftast får epitetet Europas fattigaste land när någon ens orkar skriva om det i svenska media. Och skrivs det alls om det är det mest elände. Kvinnor som blir sexslavar utomlands, män som säljer sina njurar och andra eftertraktade kroppsdelar. Och en och annan artikel om att det är ett av de länder där folk är minst lyckliga. Alltså inte den typen av artiklar som verkar lockande på turister som vill koppla av och ha det mysigt. Så i stället åker turisterna till Thailand (ett land som för övrigt är bland de ledande i världen vad gäller handel med både sexslavar och organ, men det tänker man ju inte på när man är där. Och så kan man träffa så mycket trevliga människor. Från Torsby och Söderhamn och Västra Frölunda och andra platser man inte besökt. Och så har de ju Thaimassage och Thaimat, precis som hemma på våran gata).

Finns det ingen annan sevärdhet i en moldovansk håla finns det alltid en staty av Stefan Cel Mare.

Men nu skulle jag skriva om Moldova, eller Moldavien som det ofta kallas på svenska. För att förbereda vår resa dit tänkte jag i vanlig ordning läsa någon reseguide. Lonely Planet brukar vara ett ganska säkert kort, eftersom de har en viss respektlöshet som gör att man kan ta deras tips på allvar, till skillnad från en del andra guideböcker som mer är reklambroschyrer där allt är bra och inget ifrågasätts. Det visade sig att det finns en Lonely Planet-guide från 2007 som heter Romania and Moldova. Och det har kommit en ny upplaga av Rumänienguiden. Fast då har man tappat bort Moldova. Det är tydligt att det inte finns någon efterfrågan på guideböcker om Moldova. Det finns dock ett litet kapitel i Lonely Planet Eastern Europe, ett tiotal sidor som kan köpas som e-bok för några pund eller euro. 

Moldovanska bevakningföretag inger en viss respekt.

Men för den som vill läsa in sig inför resan finns det inte så mycket att tillgå. Fast en ganska underhållande bok som dock har några år på nacken är Playing the Moldovans at tennis av Tony Hawks. Denne halvgalne halvgamla (lika gammal som undertecknad men något mer galen) engelsman inledde sin karriär med att slå vad på en pub om att han skulle kunna lifta runt Irland med ett kylskåp (vilket gick förträffligt, om jag inte minns fel lyckades han till och med få till en herdestund med en fager irländska i kylskåpet). I alla fall, under viss stimulans av både alkoholhaltiga drycker, och den ekonomiska framgången hans bok om kylskåpsresan blev, slog han något år senare vad om att han skulle kunna slå alla medlemmarna i Moldovas fotbollslandslag i tennis. Resultatet blev en underhållande bok, med en hel del allvar i botten. Hur det gick med vadet skall jag inte avslöja, men läs gärna boken. 

Men hur var då Moldova? Och vem är denne märklige sagokung med smörsångarnamnet? Varför finns hans bild på alla sedlarna, är han den ende kände moldovanen? (vilket ju vore paradoxalt med tanke på hur okänd han är i större delen av världen). Svaren på dessa frågor kommer läsaren av denna blogg att få inom kort. 

I väntan på detta kommer här ett av Moldovas bidrag till ESC med en del käcka bilder från landet. Och det faktum att låten faktiskt heter "Hora Din Moldova" har inget som helst samband med ordens svenska betydelse utan är en ren tillfällighet. 

Vi är svenska fans här allihopa!

Stillheten lägger sig över Swedish corner.

I söndags var det livligare

Från att ha varit ett bortglömt hörn av Europa har Ukraina plötsligt blivit välkänt. Dels är det ju behandlingen av Julia Tymosjenko som upprör människor i demokratiska länder. Men det stora intresset gäller ju ändå fotbollsfesten som fortfarande pågår, även om Sverige inte helt oväntat blev hemskickade. Men Swedish Corner finns kvar på Kievs paradgata Kresjatyk, även om det ligger rätt öde stora delar av dygnet, och de flesta kunder nu är av andra nationaliteter. På Kresjatyk finns också Julia-demonstranterna kvar, och på deras utställning finns också en bild på Johanna Frändéns solidaritetsyttring när hon valde att frisera sig på Juliasätt i samband med Ukrainamatchen.

Frisyrsolidaritet!

De svenska fansen blev riktigt populära här i stan. Förutom att man hade de rätta färgerna, enligt ukrainarna, så upplevdes man som positiva och kontaktsökande. Till skillnad från engelsmännen som lät sig avskräckas i tusental av den negativa press som Ukraina fått under senare tid så kom nästan alla svenskar som planerat. Och solsken, billig öl, vackra kvinnor och ett välordnat arrangemang, där dessutom svenskarna fått fördelen att ha alla sina matcher i samma stad gjorde alla glada. Att få campa på en ö, alldeles vid en sandstrand på gångavstånd från huvudgatan gjorde ju inte saken sämre, liksom det faktum att det ju fanns blågula flaggor överallt.

Populärt fotoobjekt i Kiev

Till svenskarnas popularitet, i alla fall hos de ukrainska kvinnorna, bidrog också det faktum att de flesta svenska män (för även i vårt jämställda Sverige är ju en överväldigande majoritet av fotbollsfansen fortfarande män) i alla fall jämfört med de flesta ukrainska män ser bra ut. För även om ukrainska kvinnor är kända för sin skönhet och sitt sätt att klä sig för att framhålla sina företräden, och ofta hamnar i topp (en placering om vilken man i och för sig slåss med Sverige) på listor över var kvinnorna är som vackrast, har ukrainska män inte en chans på motsvarande manslistor. Att staden då plötsligt fylls med tiotusentals välfriserade vikingar, tusen år efter det förra vikingatåget,  torde ha bidragit till ett ökat fotbollsintresse hos de ukrainska damerna. (Kanske var det en positiv bieffekt för de ukrainska männen att deras kvinnor plötsligt visade mycket mer intresse för fotboll?).

Stiliga vikingar?

Själv har jag aldrig varit speciellt fotbollsintresserad, men eftersom jag ändå var i stan och blev erbjuden en biljett till Frankrikematchen passade jag på. Och visst var det en upplevelse att befinna sig i den massiva svenska hejaklacken, understödda av en del engagerade blågula ukrainare, och att ta del av jublet när svenskarna så småningom lärde sig att hitta den franska målburen. Visserligen har jag svårt att känna det där stora engagemanget för något som fotboll, men sämre matcher kunde man ju hamnat på.

Inte sedan Poltava har det varit så många svenskar här på en gång.

På vägen till stadion försöker en entusiastisk ukrainare lära en svenska att ropa "Ukraina!", men svensken ropar ständigt " Åh, Carina!". Men alla är lika glada ändå.

Jag visste inte ens att en spelare hette Tjernobyl!

HBT-aktivister misshandlade i Kiev



Skymning för mänskliga rättigheter i Ukraina

 I går skulle man för första gången ha en Pridemarsch i Kiev. Och då menar jag en riktig Pridemarsch, som handlar om alla människors rätt till sin sexualitet, inte något patetiskt kommunistjippo som Uppsala Pride. Tyvärr visade det sig dock att det finns krafter som inte accepterar detta. Och polisen, som var medveten om riskerna, hade inte utrustat sig med kravallutrustning utan nöjde sig med att avråda från paraden.

Trots att det hela avblåstes hann några gayaktivister, bland annat Svyatoslav Sheremet, en av huvudarrangörerna,  att bli misshandlade av ligister som samlats för att stoppa det hela. Eftersom arrangörerna var medvetna om riskerna hade man inte avslöjat den exakta platsen och tidpunkten för arrangemanget, utan den som ville delta fick anmäla sig via mejl. Antalet deltagare var begränsat till 200 för att minska riskerna, och man hade också försäkrat sig om stöd från amerikanska, kanadensiska, schweiziska och holländska ambassaderna, skriver Whats On Kiev.

Det var ungefär 150 demonstranter som samlat tillräckligt med mod för att delta i paraden, men motdemonstranterna var enligt uppgifter tio gånger så många. Myndigheterna hade också flyttat paraden från innerstaden till en förort, men deltagarna kände att man inte vågade lita på att polisen skulle skydda dem.



Enligt Max Tucker från Amnesty International var polismyndigheterna mycket motvilliga att skydda paraden, och ett högt polisbefäl hade uttalat att man inte ville riskera att poliser blev skadade bara för att skydda homosexuella. Redan kvällen innan hade en fotoutställning som ingick i arrangemanget utsatts för vandalisering.

Bland de krafter som motarbetar de homosexuellas rättigheter i Ukraina finns också kyrkliga ledare, som sprider negativ propaganda om homosexualitet. I parlamentet finns det också lagförslag om att införa förbud mot att göra propagande för homosexualitet, precis som man redan gjort i Sankt Petersburg.

Om den ukrainska polisen är så oförmögen att skydda några hundra demonstranter från ligister, hur kommer man då att klara av att ta hand om tiotusentals fotbollssupportrar om en månad?

Läs mer i Dagens Nyheter

Vitrysk kvalitet lockar ukrainska sovjetnostalgiker.

Vitryssland är inte så många människors drömland. Kombinationen självupptagen diktator med Hitlermustasch och envist fasthållande vid gamla sovjetideal är inget som tilltalar de flesta människor i väst. Den som skulle komma på idén att importera varor från Vitryssland till Sverige eller något annat land i Västeuropa skulle helst se till att kunderna inte fick veta varornas ursprung. Det är inte många i väst som förknippar vare sig Vitryssland eller Sovjetunionen med ordet kvalitet.

Men annorlunda förhåller det sig i Ukraina. Visserligen är väl inte Vitryssland något ideal för de flesta ukrainare heller, men tyvärr är tilltron till de egna politikerna inte speciellt stor i Ukraina. En gång i tiden trodde man på den orangea revolutionen, men efter att de orangea politikerna visat sig vara lika inkompetenta på att få ordning på landet har en allmän misstro mot politiken brett ut sig mer och mer.

Det är dock knappast Lukasjenkos diktatur som är idealet för flertalet ukrainare. Däremot är nostalgin för en del av de produkter och de annorlunda smaker som fanns under Sovjettiden ganska vanlig, ungefär som vi medelålders svenskar ibland kan sakna Raketost och Puckstång, trots att ingen av dessa produkter egentligen smakade något.

Nu har i alla fall vitryssarna hittat en marknadsnisch och öppnat ett antal butiker i små baracker runt om i Kiev, butiker som kallas Belaruskie Produkty, och som säljer varor som påminner om det som såldes på sovjettiden. Visserligen slipper man numera stå i köer, och inte heller drabbas av att varorna tar slut oväntat, och inte heller behandlar expediterna kunderna som störande inslag i deras arbetsdag. Men smakerna är enligt många samma som man vande sig vid i sin ungdom, och det kan väl också ses som en reaktion på det enorma utbud av västerländska produkter som översvämmat de ukrainska butikshyllorna.

Påståenden om "Sovjetisk kvalitet" lockar fortfarande många, även om priserna är högre än i andra butiker. I reklamen använder man sig gärna av symboler från Sovjettiden, även om det förefaller att vara olika kedjor. Den ena, den med CCCP-symboliken skriver också "Vitryska produkter" på ryska, medan den andra har en mer lantlig och folkloristisk framtoning och skriver på ukrainska. Hur är det då med kvaliteten? Ja, möjligen är antalet tillsatsämnen lägre (delvis eftersom vitryssarna inte har råd med dem), men problemet är att den vitryska livsmedelsindustrin är hopplöst föråldrad och kontrollerna eftersatta och därför är riskerna för matförgiftning större, skriver den utmärkta engelskspråkiga tidningen Kyiv Post.

Till sist en liten video som visar hur den motorburna ungdomen far runt i Kievs fagra förorter och musicerar glatt. Här finns både glada toner från det förflutna och moderna influenser från omvärlden, precis den blandning som är Ukraina.

Är alla ukrainare bildårar?

Den alltid lika välinformerade guideboken Bradt Ukraine (vars oumbärliga råd om tågresor och taxiresor jag skrivit om tidigare) har också en hel del att förmedla om bilkörning i Ukraina. I kapitlet om bilkörning hittar man bland annat följande rader:

There are not enough pages in this book to list the reasons you should not want to drive in Ukraine, and yet people do it all the time.
Realise that no matter how good a driver you are, you are pitting your defensive driving skills against some of the most offensive drivers in the world.
Everyone speeds, everyone overtakes on one-lane roads, and everyone ignores pedestrians, road signs and stop lights.

Man bör dock lägga märke till vägmärkena så man inte råkar ut för överraskningar.

Hur är det då?
Under det senaste halvåret har jag bland annat varit med om följande:
En bil körde lite sakta på en smal gata. En paketbil lade sig då några centimeter bakom och när bilen framför saktade ner ytterligare, kanske nervös av att ha den andra bilen så tätt bakom hängde sig föraren av den andra bilen på tutan.
En buss som stannade vid en hållplats där vägen var avdelad med en längre refug så att det inte gick att köra om. Men en BMW kunde inte tänka sig att vänta tills bussen släppt av sina passagerare utan gasade på och drog förbi på andra sidan refugen så att mötande trafik var tvungen att bromsa in.
Sen kväll på motorvägen. Trafiken är gles, men plötsligt kommer det en bil i full fart i motsatt riktning i den lyckligtvis tomma omkörningsfilen!

Men då stämmer det ju, ukrainarna kör som galningar! Fast det är bara en liten hake; samtliga dessa händelser utspelade sig i Stockholm med omnejd. Teoretiskt sett är det naturligtvis möjligt att förarna i fråga var invandrade ukrainare, men det är nog inte så troligt.

Ibland tror man att det är en åsna som har parkerat.

Har jag då inte sett några incidenter i Ukraina? Jo, faktiskt såg jag en bil som inte orkade vänta i den sega kön från Podil upp mot Khreschatyk och då valde att köra ganska fort på trottoaren så att fotgängarna fick dra sig undan. Att man kör på trottoarerna är också ganska vanligt eftersom dessa ofta används som parkeringsplatser mer eller mindre officiellt.
Vad gäller parkering är anarkin ganska omfattande, då de flesta gator pryds av den internationella symbolen för parkeringsförbud, men ändå kantas av bilar i mängder. Kanske har denna skylt en helt annan betydelse i Ukraina, men det är troligare att skyltarna är kvarlevor från Sovjettiden när antalet bilar var betydligt blygsammare än nu. Om alla skulle följa förbuden skulle det bli kaos (vilket det i och för sig ofta är redan nu) eftersom nästan ingen skulle lyckas parkera sin bil.



Det är inte alltid lätt att hitta en parkeringsplats.


I boken Borderlands av Anne Reid läser jag om de första åren efter självständigheten. Sex bilar vid ett trafikljus räknades då som en trafikstockning. Så är det definitivt inte nu. Bilarna är lika många som myggorna på en norrländsk myr, och hastigheterna är ofta ganska höga, när inte trafiken står still i köer. Den högsta tillåtna hastigheten är faktiskt 60 även inne i städerna, och kör man 60 på de smala och ojämna gatorna verkar det som om man kör alldeles för fort, även om man egentligen följer lagen. Många gator har en beläggning av gatsten och det låter mycket när de stora stadsjeeperna far fram i hög fart. Bilparken i Kiev består av en hel del lyxiga bilar, och märken som man mera sällan ser i Sverige, som Lamborghini, Maserati och Aston Martin är ganska vanligt förekommande.

Men trafiken flyter ofta väldigt sakta eftersom gatorna inte sväljer alla bilar, så har man bråttom är oftast tunnelbanan att föredra. Visserligen kan det vara trångt där, men den tar en dit man skall på ganska kort tid (även om rulltrapporna är så långa att man får lägga på tio minuter för att åka i dem).

I början var jag orolig för att det skulle vara svårt att gå över gatan på övergångsställena eftersom jag läst så mycket om ukrainarnas dåligt trafikmoral. Men faktum är att det är fler som släpper fram fotgängare i Kiev än i Stockholm. En del övergångsställen ser avskräckande ut, ingen refug, en bred gata med massor av trafik, men det dröjer inte länge innan någon stannar. Lite förvirrad kan man förvisso bli av det faktum att det är tillåtet att svänga höger vid rödljus, men det är det ju på andra sidan Atlanten också. Och de svängande bilarna släpper vanligtvis fram fotgängare utan problem.

Och hamnar man i fel fil, och behöver göra konstiga svängar får man betydligt färre tutningar och obscena gester än i Stockholmstrafiken. Fast i ärlighetens namn måste jag ju erkänna att antalet dödade i trafiken per tusen invånare är högre än i alla europeiska länder förutom Ryssland. Men i svenskarnas favoritland nummer ett, Thailand, är det nästan det dubbla, och vem har hört alla Thailandsresenärer beklaga sig över detta?

Det stora problemet är just att vägarna inte är anpassade efter de senaste årens bilexplosion, och att man inte lagt ner mycket pengar på trafiksäkerhetsåtgärder.

Polisbilarna har ibland svårt att hinna ikapp fortkörande Maseratis.

Och visst finns det bildårar. Framför allt en del av dem som har de största och dyraste bilarna har inställningen att regler inte gäller för dem. Förmodligen är det också korrekt, dels är polisbilarna ofta inte så snabba att de kan hinna ifatt fortkörarna, dels kan den som har pengar förmodligen ofta muta sig undan straff, dels kan man slippa straff om man har de rätta kontakterna. Så det är bra att vara försiktig, men bokens råd är mycket överdrivna.

Att cykla i Kiev är dock inget jag skulle rekommendera. Framför allt för att cyklar är så ovanliga inslag i stadsbilden att de inte riktigt existerar i Kievbilisternas föreställningsvärld. Man är medveten om andra bilar, om att det kan dyka upp fotgängare i gatan, framför allt på övergångsställena, men cyklar existerar liksom inte. De få cyklister man ser håller sig oftast på trottoarerna, och det gör de nog klokt i.